Camilla

 

Lördagen den 24 januari hade vi en bokad tid för igångsättning vid 08:15 på förlossningen på US här i stan. Anledningen till igångsättning var att jag gått max över tid för en graviditet, 42 veckor.
Lite pirrigt och svårt att sova natten innan såklart men jag tycker ändå att jag fick en bra sömn.
Vi gick upp tidigt, tryckte i oss en rejäl frukost för att orka med de eventuella tre kommande dygnen som man hört att folk har varit med om när det handlar om igångsättning.
Vi skrapar fram bilen från frosttäcket och åker mot sjukhuset. Sitter och skrattar i bilen över att det är jag som kör - hur ofta är det kvinnan själv som kör till förlossningen?
Vi parkerade i sjukhusets nya parkeringshus på helt fel sida om området men hellre att bilen står där än på stora parkeringen nere vid Södra entrén där det ständigt råder allmänt kaos.
Vi åker upp till plan 11 och går in på förlossningen. Direkt när vi kommer dit så frågar de om jag är jag och säger då att de försökt ringa oss.
- Åh nej, var min första tanke.
De hade fullt på förlossningen efter en kaosnatt där de fått koordinera och skicka folk över länsgränserna att föda i Nyköping och Jönköping. Vanligtvis blir man skickad till Norrköping eftersom det ligger inom samma landsting så de har ju journalerna och allt hos dem också.
Vi fick helt enkelt beskedet att de inte har tid för oss och att vi ska åka hem igen och vänta på att ett rum blir ledigt för oss.
Först får vi sitta en stund i dagrummet och titta på teven som hängde på väggen där inne för att se om något skulle hända inom närmsta stunden. När jag sitter där känner jag hur det hela bara känns hopplöst för jag hade ett enda scenario i huvudet över vad som skulle kunna gå fel under dagen och det var att komma till förlossningen och bli hemskickad, men det skulle ju inte kunna hända för jag har ju en bokad tid? Men jo, det var ju det som hände. Tårarna börjar rinna och precis då kom en barnmorska och tog in oss i rummet bredvid för en koll över hur öppen jag var.
Hon gjorde en ny hinnsvepning på mig och kunde konstatera att jag var två cm öppen. Det började blöda en del efter att hon varit och grävt och nu började jag känna av lite värkar.
Vi åkte hem. Jag bröt ihop. Här har man gått och väntat och väntat och inget startade av sig själv och så ska man få hjälp men det kändes som ett slag i magen att få åka hem igen, nu när vi var så laddade på att föda barn!

 

Hemma så grävde jag ner mig i soffan. Sa knappt ett ord på flera timmar. De skulle ringa så fort de visste när de hade ett rum ledigt, förmodligen på eftermiddagen. Men vad händer om de inte ringt före 18? Ska jag vågar inga och fråga? Vad händer om det kommer en kvinna med värkar och måste ha ett rum, blir hon skickad någon annanstans eller får hon mitt rum då?
Allt kändes hopplöst men jag förstår ju att man inte kan ta in mig när de inte har ett rum och det inte finns personal som kan hjälpa oss under förlossningen. Men allt kändes bara hopplöst.

 

Jag somnade till störtloppet som gick på teven och vaknade vid 13:45 av att mobilen ringde och på displayen stod det "Förlossningen", äntligen!
Fick beskedet om att vi var så välkomna in till dem vid 16 för då fanns det ett rum till oss. Åh, äntligen!
Men nu var ju klockan inte ens 14, det kändes som en evighet till 16 ju!

 

Vi åkte in, ställde bilen på parkeringen vid Södra entrén för vi orkade inte gå över hela sjukhusområdet igen från parkeringshuset.

Vid 16.00 gick vi in genom dörrarna till förlossningen åter igen och blev välkomnade direkt och fick gå in på rummet som var paxat åt oss, rum 106.
Det kändes väldigt konstigt att gå in i rummet, är det här vårt barn ska födas?
Rummet var lagom stort, i mitten stod en stor säng med ett stort blått plastöverdrag, bredvid stod en skinnfåtölj i brunt med tillhörande fotpall, båda i lite äldre stil. En till stol och ett litet bord stod bredvid.
En våg för barnet och lite annat sånt fanns mitt emot sängen.

Bredvid dörren till toaletten fanns en whiteboardtavla med en hälsning till mig och mannen och vad vår barnmorska och undersköterska hette så man alltid kunde ha koll på det. ;)

Vi sitter och väntar en stund för att vår barnmorska var lite upptagen på annat håll men hon kom ganska snabbt efteråt.
En ung och jättetrevlig tjej som hälsade oss välkomna och jag fick byta om till det sexiga sjukhuslinnet i ljusblått och få på mig ett band på armen med mitt namn och personnummer.
Vår barnmorska kom in, en väldigt ung tjej som var supertrevlig! Kände direkt att det "klickade". Jag är väldigt beroende av "bra" folk på så sätt, jag måste känna direkt att det här är en människa jag kommer trivas med, för annars blir det bara jobbigt.
Vid 17:00 fick jag byta mina sköna trosor mot de omtalade nättrosorna och så började det hela med en undersökning där det visade sig att jag är öppen två centimeter så de satte in en ballong ovanför livmodertappen som man fyller upp och som lurar kroppen att det är barnets huvud som trycker neråt mot livmodertappen. Ballongen kan sitta på plats upp till ett dygn så det var bara att vänta. Det kändes ganska bra när de satte in den, det gjorde ont men det var uthärdligt.

Ballongen var väldigt lång, den tejpades fast på insidan av mitt högra lår så jag vågade inte riktigt röra mig i sängen eftersom det kändes som jag drog i den så fort som jag rörde mig. Vill ju inte riktigt dra ut den och pajja något.
Fick även en droppnål i högerhanden. Har väl tvekat lite inför den för jag har hört att många säger att den känns hela tiden och är riktigt obehaglig men barnmorskan var riktigt bra på det där med att sticka in nålar i mig så den kändes inte alls (hade den i 1½ dygn utan problem!).

Vid 17:30 kom undersköterskan in med en tallrik med middag till mig. Kycklingfilé med ungsbakade potatisar och ärtor. Jag var mest glad för ärtorna, haha! Här har jag börjat känna av värkar och satt och försökte tänka bort dem genom att äta en ärta i taget, det gick sådär. Till slut gjorde det så ont att jag inte alls orkade äta upp maten.
17:55 fick jag två Citadon som gjorde att jag somnade så gott och inte kände några värkar. Sov mellan 18 och 20 och vaknade till några gånger men det kändes väldigt skönt att kunna få lite sömn inför det hela.

20:00 kom barnmorskan in i rummet igen och ville kolla om ballongen satt fast. Hon drog i den delen som satt fast i låret på mig och jag kände först ingenting, sen fick jag den där känslan att "aaaah - jag skiter på mig!" och sen sa det "plopp" och ballongen lossnade. Skönt att det bara tog tre timmar och inte ett dygn!
Nu var jag öppen fyra cm och vid halv nio tog barnmorskan hål på fosterhinnorna så vattnet gick. Jag märkte av vattnet men det var inte alls så mycket som jag trodde att det skulle vara, kändes som någon deciliter.

Vid 21:30 var det personalbyte och vi fick en ny barnmorska och en ny undersköterska. Även här kändes det riktigt bra. Undersköterskan har jobbat på förlossningen i 37 år! Sånt gillar jag. ;)
En halvtimme senare vid tio så sattes värkstimulerande dropp in och här började helvetet. Fick två Citodon till men de hjälper inte för fem öre.
Jag har hört många säga att värkarna blir mycket mer intensiva när man blir igångsatt och det kan jag tänka mig och hoppas för hur annars ska man kunna gå hemma och klara av värkar i kanske några dygn innan man får komma in till förlossningen?

Det började göra sjukt ont, mer och mer för varje värk. Jag hade bara ont på framsidan, som rejäääl mensvärk.
Efter en halvtimme frågade barnmorskan om jag ville testa lustgasen och jag var skeptisk, har hört så himla mycket negativt om den men till slut gick jag med på att testa för jag pallade inte med smärtan så mycket längre.
Usch var min första reaktion! Jag kände mig klaustrofobisk och satt och viftade med händerna framför mig av någon anledning, som att jag försökte vifta bort allt. Lustgasen var verkligen ingen höjdare till en början men det gällde verkligen att ge den tid.
Efter en stund kändes det verkligen som en rejäääl fylla. Att man var så hög i skallen och borta, som en utomkroppslig upplevelse, sådär att man hör rösterna från folket bredvid fast att de är långt, långt borta. Som att jag eller de var på andra sidan rummet.
Barnmorskan hämtade någon form av kudde som jag hade under knäna men här gör det så ont trots lustgasen att jag bad om att få gå hem för jag orkade inte mer. Trots lustgasen så kände jag värktopparna jättetydlig och det sägs ju att lustgasen ska ta bort just topparna, men det fungerade inte alls på mig så barnmorskan tog beslutet att nu är det dags för ryggmärgsbedövning - tack!
Vi hade pratat innan om det att jag är öppen för typ all smärtlindring och att jag kanske inte vågar säga till när jag väl behöver det så jag behöver hjälp att bli lite övertalad. Jag hade inte heller skrivit ett förlossningsbrev med diverse önskemål och krav eftersom jag inte hade någon som helst aning om hur det hela skulle gå till utan la allt i händerna på de som jobbar där som har erfarenheten av det hela och det var de mycket glada för!

Tack och lov var narkosläkaren i rummet bredvid så det gick väldigt fort när det väl bestämdes att jag skulle få EDA tills han var där.
Jag minns att jag såg att han, narkosläkaren, helt grönklädd med en mask över ansiktet kom in i rummet och presenterade sig, sen var jag typ helt borta på grund av smärtan. Var borta stundvis och vaknade till ni vet sådär att man hör vad folk säger en stund innan man försvinner igen.
Vid det här laget ligger jag och andas i lustgasen som nu fungerar precis som den ska, jag var sååå skyhög på lustgas! Jag var helt borta! När värkarna pågick så hade jag masken tryckt hååårt mot ansiktet och andades djup in och skrek "aj" varje gång jag andades ut.
Minns hur jag någonstans långt borta hör hur narkosläkaren säger att han ska sprita min rygg och jag känner hur hela ryggen blir kall (här funderar jag på hur jag fick av mig sjukhuskläderna för jag låg väl helt näck eller jag hade iaf inget på ryggen, hur gick det till?) och så försvinner jag nog en stund igen.
Vaknar till och känner hur ryggen rycker till för att nån sticker mig i ryggen, jag ber barnmorskan hålla i mina ben som levde ett eget liv och narkosläkaren säger åt mig att jag måste ligga still när han sticker mig.
Då morrade jag på honom och sa att han får ju säga till innan han sticker så jag kan vara beredd - hur nu det ska kunna gå till eftersom jag är så borta någon annanstans på grund av lustgasen.
Ligger fortfarande och skriker mig igenom värkarna i masken med lustgas. Ber faktiskt narkosläkaren att döda mig istället för nu orkar jag inte alls med smärtan längre. Det var hemskt! Jag hade trott att jag skulle vara mer smärttålig än vad jag faktiskt var.
Minns hur narkosläkaren frågar om jag kan vifta på tårna och det minns jag att jag tänkte "shit, måtte detta fungera nu för annars är jag förlamad!" och det fungerade utmärkt!

Här har jag somnat och vaknar en stund senare åt andra hållet i sängen, hur det nu gick till, tittar på klockan och ser att den är prick midnatt och så känner jag av en jäkla värk ändå! Hallå - här har man ju förväntat sig att ryggmärgsbedövningen skulle ta bort allt! Men inte alls... Jag säger högt att det inte fungerar och hör min man i  bakgrunden säga att det tar en halvtimme innan den börjar verka och att det är en kvart kvar. Somnar nog en stund till...

 

Vid 01:30 tar barnmorskan in en gåstol i rummet för att hon vill att jag ska upp och röra mig för att få det hela att gå lite snabbare. Försöker ställa mig upp, men hög på smärtan inser jag direkt att jag inte alls orkar stå upp. Jag sätter mig ner på sängkanten och lutar mig mot gåstolen. Här någonstans somnar jag med huvudet i ena handen som stödjer mot gåstolen. Sitter sovandes helt enkelt.
Under en längre stund sitter jag i den positionen och sover mellan värkarna. Jag vaknar till när varje värk kom, andas mig igenom den, kliar mig på hela kroppen (biverkning från ryggmärgsbedövningen) innan jag sen åter igen sätter huvudet i handen och somnar om tills nästa värk.

Så håller det på fram tills ungefär 02:30 då jag känner av första krystvärken. Jäklar vilken kraft!
Barnmorskan känner hur öppen jag är och jag är öppen 10 cm men det är en "liten kant kvar" så jag dras ner från sängen och får sätta mig på en förlossningspall.
Barnmorskan vill att jag lutar mig bakåt mot min man som sitter bakom men jag ville sitta framåtlutad istället för det känns bättre när krystvärkarna kommer.
Tanken med pallen var att det hjälper kroppen att putta barnet längre ner så den sista kanten försvinner.

Efter ungefär 20 minuter på pallen fick jag hoppa upp i sängen igen. Vilken syn det måste varit. Krystvärkar, slangar överallt (den slangen som satt på minis huvud inne i kroppen genom min fifi och sen fast på mitt lår var jag halvt livrädd för att den skulle spännas åt och dra i minis huvud) och en mastodontmage som ska försöka kravla sig upp i sängen.

 

Nu var det dags att börja krysta på riktigt. Jag ligger och skriker varje gång jag tar i och efter ungefär en halvtimme (tiden försvinner och det känns inte alls som att jag låg i sängen i en halvtimme innan han kom ut) så säger barnmorskan åt mig att nu måste jag hålla emot krystvärkarna när de kommer nästa gång och jag tänker att det måste jag göra, för annars kan jag spricka så in i helvete och att barnets huvud ska töja ut huden "där nere lite" innan barnet kommer ut.
Krystvärken kom, jag försöker och försöker att verkligen hålla emot men ni som själva fött barn vet vilken kraft det är som kroppen har och det gick inte att motarbeta så mini iprincip flög ut!
Min man stod nere vid barnmorskan och tittade och blev själv förvånad över hur snabbt vår son kom ut, han hade räknat med lite sådär att varje kroppsdel kom i taget.

Ganska snabbt fick jag upp vårt barn på bröstet och jag direkt kollar vad klockan var, "03:21" är han född säger jag högt till alla i rummet.
Jag vet inte alls varför jag var så inne på att veta just när han föddes för det har väl alla andra koll på? Men jag är ju lite kontrollfreak och siffernörd så det kanske har ett samband?

Mini torkas och får på sig en mössa och så ligger han och försöker hitta mitt ena bröst.
Under tiden ligger jag fortfarande i gynställning och barnmorskan lägger några stygn för att "snygga till" det lite där nere. Jag sprack ingenting trots att jag inte lyckades hålla emot krystvärken men jag fick en liten bristning.
Ett blodkärl inne i mig fick barnmorskan dock inte styr på så hon gick och hämtade en kvinnlig läkare som kom och var halvt brutal kan jag tycka.
Barnmorskan bedövade mig med något medel med spruta innan hon började sy men den här läkaren sydde lite överallt där det inte var bedövat och jag låg och kved och sa åt henne att hon får ta och bedöva först! Så undersköterskan gick iväg och hämtade någon variant av bedövning på spray.

Här omkring kände jag att jag inte klarar av att ha mini i famnen på mig längre. Helt slut efter hela kvällen och natten samt att jag hade ont när de sydde mig så mannen tog vår lille son i famnen för första gången och de satt i fotöljen i rummet ett tag tills jag var klar.
Jag har ingen aning om hur många stygn de la men de sydde nog mig i en timme efteråt men som sagt, det var ju ett blodkärl som strulade lite.

Mini virades in i en filt och las i en sån genomskinlig balja och rullades upp bredvid min säng. Fick order av barnmorskan att sova lite och det gick ju sådär, jag låg ju bredvid mitt nyfödda barn! <3
Mannen somnade i fotöljen och jag låg mest och tittade på vår lille Milton som låg och andades ganska ljudligt (för mig kändes det jätteskönt för då visste jag att han andades och jag låg och halvslumrade till det ibland).
Vid sju tiden kom barnmorskan som förlöst mig in och sa att nu skulle hon gå hem så hon kramade mig, tackade för natten och önskade oss lycka till.
Så kom barnmorskan vi hade haft på eftermiddagen och kvällen in och sa hej.
Hon hade det väldigt skönt på så sätt att hon slapp se mig när det var som "värst". Hon gick när det började göra lite ont och kom tillbaka när det var klart. :)
Hon berättade att hon inte alls trodde att jag skulle fött än när hon kom till jobbet på morgonen eftersom inget var igång när hon gick vid 21 så hon blev snopen.
Eftersom mini andades lite visslande så hämtade hon dit barnläkaren, en man, som kollade på mini men det var ingen fara, kanske lite fostervatten kvar i lungorna bara och det skulle försvinna av sig själv.

 

Jag skickade hem mannen för att sova några timmar hemma i vår sköna säng och mata katterna som varit utan oss hela natten och mini och jag blev flyttade till BB vid elva tiden.
Minns att jag vid sex tiden på morgonen undrade varför vi inte blev flyttade till BB och det var för att det var fullt där men att jag då tänkte "men hallå, här ligger jag ju och tar upp ett rum på förlossningen, tänk om någon måste föda barn?" eftersom jag själv blev hemskickad.

Vid 11-tiden blev vi flyttade typ 6 rum bort i samma korridor till vanliga BB.

 

Jag minns att det kom in en BB-barnmorska senare på söndagseftermiddagen och skulle fråga hur jag upplevde min förlossning. Men de hade full fart på BB och förlossningen (allt är i samma korridor) så hon hann inte utan frågade dagen efter (man får några frågor och får rangordna allt efter hur man upplevde det) och det var bra att jag fick fundera i ett dygn på det hela för hade hon frågat samma dag hade jag klagat på allt att det var så hemskt, men det var nog för att jag blev så oerhört chockad över att jag inte var mer smärttålig än vad jag egentligen var.
Dygnet efter hade jag hämtat mig i allt och insåg hur lätt och enkelt allt egentligen gått. Hur trevliga alla i personalen var mot mig och mina önskemål.
Jag är riktigt nöjd faktiskt! Det största jag varit med om - att få föda mitt barn!